Imagine dining in a European capital where you do not know the local language. The waiter speaks little English, but by hook or by crook you manage to order something on the menu that you recognise, eat and pay for. Now picture instead that, after a hike goes wrong, you emerge, starving, in an Amazonian village. The people there have no idea what to make of you. You mime chewing sounds, which they mistake for your primitive tongue. When you raise your hands to signify surrender, they think you are launching an attack.
Communicating without a shared context is hard. For example, radioactive sites must be left undisturbed for tens of thousands of years; yet, given that the English of just 1,000 years ago is now unintelligible to most of its modern speakers, agencies have struggled to create warnings to accompany nuclear waste. Committees responsible for doing so have come up with everything from towering concrete spikes, to Edvard Munch’s “The Scream”, to plants genetically modified to turn an alarming blue. None is guaranteed to be future-proof.
Some of the same people who worked on these waste-site messages have also been part of an even bigger challenge: communicating with extraterrestrial life. This is the subject of “Extraterrestrial Languages”, a new book by Daniel Oberhaus, a journalist at Wired.
Nothing is known about how extraterrestrials might take in information. A pair of plaques sent in the early 1970s with Pioneer 10 and 11, two spacecraft, show nude human beings and a rough map to find Earth—rudimentary stuff, but even that assumes aliens can see. Since such craft have no more than an infinitesimal chance of being found, radio broadcasts from Earth, travelling at the speed of light, are more likely to make contact. But just as a terrestrial radio must be tuned to the right frequency, so must the interstellar kind. How would aliens happen upon the correct one? The Pioneer plaque gives a hint in the form of a basic diagram of a hydrogen atom, the magnetic polarity of which flips at regular intervals, with a frequency of 1,420MHz. Since hydrogen is the most abundant element in the universe, the hope is that this sketch might act as a sort of telephone number. | Tänk dig att du äter middag i ett europeiskt land vars språk du inte förstår. Kyparen talar bara lite engelska, men med olika knep lyckas du beställa något på menyn som verkar bekant, och som du äter och betalar för. Tänk nu i stället att du under en misslyckad utflykt hamnar utsvulten i en by i Amazonas. Människorna där vet inte vad de ska ta sig till med dig. Du mimar och gör tuggljud, vilket de missuppfattar som ditt primitiva tungomål. Så snart du lyfter händerna tror de att du tänker gå till attack. Det är svårt att kommunicera utan en gemensam värdegrund. Radioaktiva områden måste till exempel lämnas orörda i tiotusentals år. Men med tanke på att engelskan för bara 1 000 år sedan är obegriplig för de flesta av dagens engelsktalande har olika företag utarbetat varningar som ska finnas i anslutning till radioaktivt avfall. Ansvariga kommittéer har tagit fram allt från höga betongpelare till Edvard Munchs ”Skriet” och växter som genmodifierats att bli skrämmande blå. Inget är garanterat framtidssäkert. En del av de personer som arbetade med budskapen på dessa deponier har också ställts inför en ännu större utmaning: att kommunicera med utomjordiskt liv. Det behandlas i en bok som journalisten Daniel Oberhaus på Wired skrivit, ”Utomjordiska språk” (Extraterrestrial Languages). Vi vet inget om hur utomjordingar tar till sig information. Ett par skyltar skickades i början av 1970-talet ut med rymdskeppen Pioneer 10 och 11. Skyltarna visar nakna människor och en ungefärlig karta över hur man tar sig till Jorden – rudimentärt, men även det förutsätter att främlingarna har syn. Eftersom sådana rymdfarkoster har oändligt små förutsättningar att upptäckas skickar vi även ut radiosignaler i rymden, som färdas med ljusets hastighet och som har större chanser att upptäckas. Men precis som en jordisk radio måste vara inställd på rätt frekvens, måste rymdmottagaren vara det. Hur skulle utomjordingarna råka hitta den rätta frekvensen? Pioneer-skylten ger ett tips i form av en enkel avbildning av en väteatom, vars magnetiska polaritet regelbundet växlar med frekvensen 1 420 MHz. Eftersom väte är universums vanligaste grundämne är förhoppningen att denna skiss ska fungera som ett slags telefonnummer. |